SporresSecrets

Jag går i skolan. Jag gillar inte att gå i skolan. Det enda som lyser upp mina långa tråkiga dagar på den där studieinstutitionen är några märkliga individer samlade under samma tak. Idag tänkte jag berätta om en av dessa individer. Vi kan kalla henne för Fox.
Fox är en ung kvinna på 18 år. Hon är lång och ståtlig och väldigt mån om sitt utseende. Hon kommer nästan alltid till skolan i piffiga outfits med högklackade skor och korta kjolar. När hon en dag kom till skolan omsinkad i mjukisbyxor var det ingen som trodde sina ögon! Kunde Fox se ut så? Det var liksom inte möjligt. Men när vi gått tillsammans i nu snart tre år har man vant sig vid att se henne på mass olika sätt. Glad, ledsen, positiv, negativ, studerande, festande mm. Hon har så många olika sidor denna Fox. Du skulle inte tro mig om jag berättade om allt hon gör. men en sak som är mycket utmärkande för denna underliga kvinna är att hon ofta dansar. Ja hon tar sig liksom en liten sväng om så där med jämna mellanrum. För att visa sina snygga ben, för att visa sin anya kläder, för att beskriva hur kvällen kommer att vara eller ja sådär. Hon pratar mycket, men när hon ska beskriva saker gör hon det genom att shaka sin lilla tousche sådär på golvet.
Fox dricker mycket kaffe, hela tiden. Hon kan komma 30 minuter sent till ett möte för att tåget var sent men hon har ändå hunnit stå i kö på esspresso house för att köpa sin dagliga latte. Hennes perfekta avslappnings duo är en Latte och en cigg och det kan man ju förstå, vem skulel inte vilja unna sig sådan vardagslyx varje dag? Hon är lite av en livsnjutare. Hon gör mest bara saker som hon faktiskt gillar. Hon bryr sig inte så mycket vad andra tycker, hon är den hon är och är stolt över det! Oavsett vad hon gör så rör hon sig på ett mycket elegant vis, hennes rörelser är smidiga, ståtliga och lyser av finess. Hennes lilla Louis Vuittonväska hänger på armen som om hon föddes med den, fötterna förflyttar sig som om hon var född med riktigt höga klackar. Hennes ståtliga ben är aldrig fladdriga (En anna kan ju knappt handera sina långa ben som ska vara så "ståtliga").
Men även den kvinna som tycks vara som mest perfekt har sina brister... Som jag skrev tidigare kommer hon ofta sent, och det är inte lite heller... Fox är också lite dåligt organiserad, iblan hittar hon sitt busskort eller en peng, eller en mobil på de mest förunderliga ställen. Man vet liskom inte riktigt var hon har sina saker, och det vet hon nog inte riktigt själv heller. En annan sak är att hon älskar skräpmat! Vilken elegent kvinna säger till sin utmattade chaufför när klockan är tre på natten efter en helkväll "Du kör om Max, drive in, jag måste ha en Burgare. Men ingen Laxajävel!!". Stackars chaufför... Fox gillar också grädde, vispad grädde. När hon beställer kladdkaka på café brukar hon lägag till ett litet "..och grädde, OBSCENT mycket grädde..!"

Fox är ganska så självcentrerad och hon framhäver sig själv alltid från sin allra bästa sida, hon har en liten favortitlåt i kategorin uppiggande musik. i denna låt är hennes favoritrader:


Dock så gillar de flesta Fox, och det är svårt att inte gilla denna finurliga, eleganta, spexiga unga dam. Hon är liksom guldkanten på den märkliga samlingen av filurer på min skola. Under de kommande dagarna hoppas jag kunna beskriva dem utifrån och in, vi började idag med guldkanten och tar oss sakta men säkert in mot den heta kärnan (jag)...

Jag vet, jag är löjlig, men jag vill ju så gärna! Jag vill vara cool, kall, kingig, ha respekt och kunna säga saker som "Yo mannen! What'up?" Men det kan jag inte. Och om jag dessutom skulel försöka att lägga på invandrarmalmöitiskan så kan nog de flesta av mina vänner hålla med om att jag är fett skrattretande. Men varför kan jag inte bara få vara lika cool som killarnma med bling bling, stora jackor och en kaxig huvudbonad? Jag ser tjock ut i stora jackor, dum ut i keps och försöker jag mig på en mössa, ja Tata Nzambi!


Egentligen vill jag nog inte vara Gangstah, men jag skulle vilja ha möjligheten att vara det. Jag menar, vem vill inte kunna sjunga med i 50 cents P.I.M.P och låta naturlig? När jag försökte mig på In da Club härom månaden i skolan så skrattade alla, om än hjärtligt och vänligt så skrattade de. Fatta king att bara vara den vanliga ordentliga flicka som de flesta känner mig som och sen helt utan förvarning dra av ett "Yo Bro, kylig jacka! Damn, den bruden e het asså!". Men nej, alla har inte fått den gåvan. jag är säkert bra på mycket annat, men inte på att vara gangsta. Tyvärr...

Jag gillar egentligen inte godis, eller jo lite. I måttliga mängder. jag är ingen person som köper en påse smågodis på en onsdagskväll och kränger den själv. Nej, jag gillar choklad, om den inte är för söt eller för bitter, nougat är gott och så lite sura och söta smågodisar ibland. men om man äter för mycket, ja då ilar det lite sådär obehagligt i tänderna. Ungefär som om de sa ifrån, "Nu blev det för mycket socker på en gång, lugna ner dig!". Men det är ju löjligt egentligen. Om man bor i Sverige och är svensk så ska man ju gilla godis, i alla fall om man lyssnar på vad mina vänner säger...
Men så igår, då var jag verkligen sugen på något sött, olika söta saker, och lite salt. Så skulel jag handla Tandkräm på en bensinmack och så fastnade jag bland kakorna... Min vännina sa att jag egentligen inte ville ha kakor, utan att det bara var som jag inbillade mig. Jag lyssnade på henne och gick mot kassan men fastnade vid hyllan med godispåsar, ni vet, alla de där Zoo, TuttiFrutti, Surt & Blandat, Nappar, Pesetos och sådär. Jag kännde ett begär som ytterst sällan uppträder i min värld, JAG VAR TVUNGEN ATT HA EN PÅSE GODIS!! Det gick liksom inte att diskutera. Jag som inte är van vid att köpa dessa påsar till mig själv tog en Gott & Blandat och tänkte att lite sött och lite salt, det var ju precis det jag var sugen på!
Jag kommer hem, äter kvällsmat med mina föräldrar och så ska jag och pappa titta på en Bond-film och så tar jag fram min lilla påse. Efter att mamma har bett att få en, bara en liten godisbit och sedan tagit fyra så är det min tur. Men så när jag har ätit kanske åtta, nio eller kanske max tio bitar så konstaterar jag att jag bara smakar lakrits i munnen. Jag lovar att sju av bitarna var svarta och hade en salmiakliknande smak. Jag gillar lakrits, det är inet det. men köper jag en påse med "Blandat" i titeln vill jag ju ha just det, blandat. Så jag slutade äta mitt efterlängtade godis, drack upp pappas röda "godnatthe" och kollade nästan färdigt på filmen. Sen sov jag gott i den alldeles för bekväma, mintgröna, fula fotöljen framför vår alldeles för stora, bra och trevliga TV.
När jag vaknade i morse minndes jag den bittra eftersmak som gårdagens godis lämnat. Jag kollade på de resterade bitarna i påsen, tjugo stycken, varav 8 svarta. 40 % av påsens innehåll var alltså lakrits. Sen så kollar jag på baksidan av påsen, en innehållsförteckning som inte gör någon särskillt klokare, men en liten mening som jag faktiskt tror att jag förstår "Blandningsförhållandet kan variera.". Jaha, okej, det kan man ju försåt, det kan ju inte sitta någon underbetald stackare och räkna upp exakt antal godisar av varje färg och smak i varje påse. Men visst är det så att när man köper Gott & blandat så är det oftast mest lakrits? Eller har jag fått ALLA de påsar där de svarta är i majoritet? Jag ska maila Malaco idag och höra med dem hur de egentligen tänker... Jag vill i alla fall ha BLANDAT när jag köper den påsen nästa gång!

Jag har haft min mobil i ungefär ett år nu. Den har fungerat helt okej, några småfel men dem kan man ju leva med. Men så här om dagen tog jag upp mobilen ur fickan och den var avstängd... Skumt tänkte jag eftersom att batteriet var nyladdat och jag hade ju verkligen inte stängt av den. Jag stänger aldrig av min mobil, bara när jag sitter i flygplan, men då är det motvilligt ska du veta! Det är inte rädslan för att inte bli nådd som gör att jag har denna inställning utan snarare rädslan att inte kunna nå omvärlden. Om nu något förfärligt skulel hända vill jag kunna ringa någon, vem som helst...
Men jo, den var ju avstängd. Skumt tänkte jag och slog på den igen. men när jag senare samma kväll hittade den på skrivbordet avstängd IGEN, då blev jag misstänksam på riktigt, jag var inte slarvig, dement eller sömngångare något underligt var i görningen. Men jag hade som vanligt mycket att göra så, skit samma tänkte jag. Det ger sig. Men så när den stängde av sig i morse igen blev jag förbannad! Vad är det för skit med dagen elektronik? Varför fungerar INGEt lite mer än precis ett år så att garantin hinner gå ut? Sen pajjar allt.


Jag som är måttligt elektronikintresserad plockade i förmiddags isär min telefon, jag måste ju för farao gå till botten med det förbannade problemet. Arg och irriterad slet jag av luckan som sitter på baksidan och då dog mobilen. Längre än så behövde jag alltså inte sträcka mig för att hitta problemet, det är glapp i batteriet! MÖG,BAJS, ELÄNDE, FÖRBANNADE ***** TELEFON***.... Ja ni förstår.
Men allvarligt, de lägger ner hur många miljarder som helst på att ta fram nya, fräcka, moderna, hippa, coola mobiler sen kan de inte lägga ner några tusen på att se till att de håller lite längre än garantitiden.. Jag har fortfarande avbetalning kvar på den dumma telefonen som nu helt utan förvarning dör. Jag kan ju bara konstatera att jag blir arg och besviken men inte alls förvånad. Dagens elektronik är helt enkelt inte byggd för att hålla, och det suger, hårt!
Jag ska sluta ha förväntningar och förhoppningar, man blir ändå bara besviken på skiten. Jag ska inte köpa mer elektronik, det som tidigare var den lyckligaste stunden på året, att ta hem, packa upp, utforska, läsa på om och allt det där som kommer med en elektronikpryl känns helt enkelt inte kul längre, man har ingen anledning att vara uppjagad, man blir ändå bara besviken. Så alla elektronikföretag, om ni vill ha mig som kund you'd better shape up!

- Tackar tackar!
- Hur känns det?
- Ja, vad är ett bra svar på den frågan egentligen? Bra? Toppen? Roligt? Skrämmande? Jag vet inte hur det känns. Ganska kul tror jag =). Jag har länge funderat på att skaffa mig min alldeles egna plats där jag kan få utlopp för all min aggression, glädje, frustration och opolitiskhet och nu har jag funnit den, hoppas jag... Mina kära vänner hetsade mig nyss till att starta denna blogg och jag är ju egentligen ganska veg och föll för grupptrycket. Inget jag är stolt över egentligen, att jag är så lätthetsad som jag är. Men så är det, men bara när det gäller festliga och roliga saker, som att blogga, hoppa från höga trampoliner, hålla underliga tal eller fira alla hjärtans dag hysteriskt mycket.

Alla hjärtans dag, men tycker egentligen om den dagen? Alla trodde jag, eller ingen kanske. Inte jag i alla fall... ELLER? Jag trodde verkligen att jag visste allt om denna dag, speciellt vad jag själv tyckte. Så för någon vecka sen råkade jag hamna på ett planerings möte en dag efter min sista lektion i skolan. Mötet var fett ball. Jag fick komma med en massa av mina galna idéer och alla tyckte att det var roliga idéer, jag fick bara spruta kreativitet och alla lyssnade. Vilken dröm situation. Jag skulle ju bara sitta med som en påhittig varelse också, andra skulellgenomföra alla mina idéer eftersom att jag har lite ont om tid i mitt liv (för övrigt en idiotisk idé att starta en blogg när jag just inte har någon tid över, men vadå då det får bära eller brista...). Men sen blev det ju fler möten och jag skulle kunna få sy en hjärtdräkt, klippa band, pynta skolan, leka Dj och en massa annat kul, så det är klart att jag råkade överengagera mig en liten gnutta... Så i onsdags var jag kvar i skolan och satte upp hjärtan och fin fina banderoller och satte i ordning en hångelhörna och en del annat festligt. Jag kom hem när klockan var sex och då var ju fortfarande inte hjärtdräkten klar, så det var inte mycket att be för, bara att ta fram symaskinen och sätta igång.
Sen skulle jag vara på skolan vid kvart i åtta igår morse för att göra sluttouchen innan eleverna vällde in. Hela förmiddagen stog jag i dörren och frågade mina skolkamrater "Godmorgon! Är du singel?!" Alla som svarade ja fick, vare sig de ville eller inte, ett rött band på handleden de som svarade nej, ett blått. Allt för att underlätat för alla på skolan att kunna se marknaden. Grymt kul tyckte de flesta och jag tror inet att jag överdriver när jag säger att 95% av folket i skolbyggnaden hade ett blått eller rött band på handleden... Sen var det dags att mingla i matsalen, Ungdomsmottagningen var där, gymnasieprästen, en något oerfaren spådam och typ hela skolan! Alla hängde, grymt skön skolanda, det kan nog bli något av den här underliga samlingen människor också. På eftermiddagen var det spelstund och Rimstuga, Sanning eller konka, Tjejsnack och Body Balance.





Alla var med, lärare som elever, tjej som kille, De E Najs!
Jag skrev lite dikter den jag är mest nöjd med är helt klart: